Bakgrund

Inom Islam finns inga som helst tvivel på att Gud har utvalt Muhammed till att vara Hans sista profet. Detta är en ”sanning” varje muslim aldrig får ifrågasätta. Men faktum är att det inte behövs mycket studerande förrän man inser att denna ”sanning” inte är sann. Det finns nämligen ett krav som MÅSTE uppfyllas för att Muhammed skall kunna vara Guds sista profet, och det är att han, tillsammans med denna upphöjda kallelse, MÅSTE finnas förutsagd i Bibeln. Om en sådan förutsägelse inte går att hitta kan han OMÖJLIGT vara den han uppgav sig för att vara. Varför, undrar säkert många? Det finns två anledningar till detta. För det första vittnar Koranen om att Muhammed finns omnämnd i både Guds Tora och Evangeliet (syftar på Johannesevangeliet):

”De som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom – dem skall det gå väl i händer.” (Sura 7:157)

”[Minns] Jesus, Marias son, som sade: ’Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förkunna för er det glada budskapet att ett sändebud skall komma efter mig vars namn skall vara Ahmad.’” (Sura 61:6)

Beträffande namnet Ahmad se under Johannesevangeliet 14-16.

Den andra anledningen till att Muhammed MÅSTE finnas förutsagt i Bibeln, är för att Gud inte sänder en så historiskt avgörande person utan att först meddela detta för sitt folk, judar och kristna. På samma sätt är det med Jesus. Om någon kan bevisa att hans kallelse som Messias inte finns förutsagt i Gamla testamentet kan han OMÖJLIGT vara denne. Och Muhammed är inget undantag från detta villkor. Om Gud verkligen har sänt Muhammed som sin sista profet MÅSTE vi kunna hitta honom i Bibeln. När Gud gör något stort i historien förkunnar Han detta i förväg:

”Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.” (Jesaja 46:10)

”Herren, HERREN gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna.” (Amos 3:7)

I andra texten står det även att Gud ”gör INGENTING utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna”. Och faktum är att detta är helt logiskt. Om Gud skulle välja att inte berätta för sitt folk om det Han planerar att göra, kan Han inte heller straffa dem för att de inte handlar i enlighet med Hans planering. Om Gud därför har sänt Muhammed som sin sista profet MÅSTE detta finnas förutsagt för att Han skall kunna straffa de som inte tar emot honom.

Det vanligaste invändningarna inom Islam mot detta är att judar och kristna har ändrat i Bibeln och därför kan man inte längre hitta Muhammed där. Denna invändning stämmer delvis. Varje seriös teolog vet att det har gjorts ändringar i Bibeln, framför allt i Nya testamentet av kyrkofäderna. Men det man som muslim missar (alternativt inte vill veta) är att de flesta teologiska ändringar gjordes på 200- och 300-talet e.kr., dvs flera hundra år innan Muhammed föddes. Trots det står det i Koranen att ”de (judar och kristna) kan FINNA (Muhammed) omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet”. Eftersom det står att Muhammed FINNS omnämnd i Bibeln innebär det att han måste finnas i Tora och Evangeliet EFTER att dessa teologiska ändringar gjordes. Dessutom skulle inte kyrkofäderna kunnat göra så stora ändringar som muslimerna hävdar utan att bibelforskarna skulle finna några spår av dem. Dessa forskare har trots allt tusentals bibliska och andra historiska manuskript till sitt förfogande att jämföra med.

Men det finns även de muslimer som förstår att argumentet ovan mot Bibelns trovärdighet inte håller och gör därför allt de kan för att hitta Muhammed där. Låt oss därför gå vidare för att se om Muhammed finns förutsagd i Bibeln.

1 Mosebok 17:20

Första texten i Bibeln som muslimer använder sig av för att peka på Muhammed är 1 Mosebok 17:20:

”Också ifråga om Ismael har jag hört din bön. Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han skall bli fader till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk.”

Eftersom Ismael utgår stamfadern till dagens muslimer är det inte fel att tolka det som att texten handlar om Muhammed. Men det finns inget i texten som säger att han skall bli Guds sista profet och sändebud. Istället står det att Gud lovade välsigna honom genom att han skulle bli fader till tolv hövdingar och bli ett stort folk. Ser vi till sammanhanget upptäcker vi dessutom något annat:

”Abraham sade till Gud: ’Låt bara Ismael få leva inför dig!’ Men Gud sade: ’Nej, din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom. Men också ifråga om Ismael har jag hört din bön. Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han skall bli fader till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.’”

Trots Guds löfte att välsigna Ismael (dagens muslimer) upprättade Gud sitt eviga förbund med Isak och hans ättlingar. Ismael fick alltså inte del av detta eviga förbund.

5 Mosebok 18:15-19

En av de texter muslimer oftast använder sig av för att bevisa Muhammeds förutsägelser i Bibeln är 5 Mosebok 18:15-19. Den utlovade profeten, anser de, stämmer mer med Muhammed än med Jesus:

HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. Det skall bli alldeles som du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb den dag då ni var samlade där och du sade: ’Låt mig inte mer höra HERRENS, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, annars kommer jag att dö.’ HERREN sade då till mig: ’De har rätt i vad de säger. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.’”

En sak som utan tvekan visar att detta INTE kan handla om Muhammed är att texten inte säger något om att den utlovade profeten skall vara den sista. Det enda texten säger är att Gud lovade resa upp en profet som skulle vara lik Mose. Med andra ord kan Gud resa upp tusentals profeter efter att den utvalda profeten har kommit, utan att på något sätt bryta mot sitt löfte i texten ovan. När därför muslimer läser in i texten att denna profet skulle vara den sista, läser de in mer än vad som egentligen står där …

I boken “Muhammad i Bibeln” presenterar författaren Mirza Bashir-ud-Din Mahmood Ahmad en rad olika argument för att den utvalda profeten inte kan vara Jesus utan istället handlar om Muhammed. Men var och en som läst Bibeln ingående upptäcker snabbt hur fel Ahmad har. Antingen ljuger han medvetet i sin bok eller är han högst okunnig om det Bibeln lär ut. Det finns inte utrymme i denna artikel för att presenterar alla Ahmads felaktigheter, men några kommer att behandlas. Ett av hans argument är att uttrycket ”bland deras bröder” i 5 Mosebok 18:18 syftar på Ismaels avkomlingar eftersom han var bror till Isak. Men inte någonstans i Bibeln kan vi läsa om att Ismaels ättlingar hade relationen “bland deras bröder” till Israels folk. Det närmsta vi kommer är när HERRENS ängel talade till Hagar beträffande Ismael:

”Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.” (1 Mosebok 16:12)

Här står det att Ismael och hans ättlingar skall bo ”mitt emot alla sina bröder”, vilket inte är samma sak som att de skall bo ”bland deras bröder”. Uttrycket ”bland deras bröder” syftar istället på israels barn själva, vilket tydligt ses i början av samma kapitel:

”De levitiska prästerna, hela Levi stam, skall inte ha någon lott eller arvedel tillsammans med Israel. Av HERRENS eldsoffer och hans arvedel skall de äta. De skall inte ha någon arvedel bland sina bröder. HERREN är deras arvedel, som han har lovat dem.” (18:1-2)

Här står det att Levi stam inte skulle ha någon arvedel bland sina bröder (Israels folk) eftersom HERREN skulle vara deras arvedel. Denna stam var ”bland sina bröder” samtidigt som de tillhörde Israels folk. Det är alltså inget motsatsförhållande mellan de båda. Men vad innebär det då att den utlovade profeten skulle vara lik Mose? I 5 Mosebok hittar vi svaret på denna fråga:

”I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som HERREN kände ansikte mot ansikte, ingen om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen på hela Israel.” (5 Mos 34:10-12)

En profet lik Mose är en person som känner Gud ansikte mot ansikte, samt gör tecken, under och stora gärningar. Stämmer detta med Muhammed? Gjorde han tecken, under och stora gärningar? Nej, knappast! Däremot stämmer det med Jesus:

“Jesus gick omkring i alla städer och byar, och han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor.” (Matt 9:35)

“Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom.” (Apg 10:38)

Eftersom Jesus var den som bäst uppfyllde profetian i 5 Mos 18:15-19 kunde  lärjungen Petrus, flera hundra år senare, berätta om Jesus utifrån detta citat för Israels folk:

”Honom (Jesus) måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.” (Apostlagärningarna 3:21-23)

Höga visan 5:16

Inom Islam använder man sig gärna av Höga visan 5:16 för att visa på förekomsten av Muhammeds namn i Bibeln. Men för att kunna få ihop detta argument utgår man vanligen från översättningen American Standard Version (ASV):

”His mouth is most sweet; Yea, he is altogether lovely [machamadim]. This is my beloved, and this is my friend, O daughters of Jerusalem.”

Det hebreiska ordet för lovely (ljuvlig) är machamadim (מַחֲּמַדִּים) och utgör den maskulina pluralformen av substantivet machmad (מַחְמָד). I sitt desperata försök att hitta Muhammeds namn i denna vers hävdar muslimer att det står muhamadim (Muhammad) och inte machamadim. Att det hebreiska ordet står i pluralis och inte singularis menar man är ett uttryck för majestätspluralis, på samma sätt som det hebreiska ordet för Gud, elohim, står i pluralis och uttrycker majestätspluralis. Men detta argument är helt felaktigt. Anledningen till att elohim kan stå i pluralis beror på att detta INTE är ett namn utan en titel. Namn i Bibeln står ENDAST i singularis. Vi kan jämföra detta med Guds namn JHWH, ”namnet över alla namn” (Filipperbrevet 2:9), som förekommer mer än 5 700 gånger i GT men som inte någonstans står i pluralis. Varför skulle då namnet Muhammed stå i pluralis? Är Muhammeds namn större än Guds namn? Absolut inte! Nej, i Höga visan 5:16 står det machamadim (inte muhamadim) och översätts bäst med ord som ”ljuvligt” och ”dyrbart”, vilket vi kan se i andra texter där detta ord förekommer:

”De satte eld på Guds hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de upp i eld och förstörde alla dyrbara föremål.” (2 Krönikeboken 36:19)

”Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, har blivit ett byte för elden, allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner.” (Jesaja 64:11)

”Han spände sin båge som en fiende, hans högra hand var redo. Lik en ovän dödade han allt som var ljuvligt för ögat.” (Klagovisorna 2:4)

Som avslutning kan nämnas att även om Muhammeds namn hade funnits i Höga visan 5:16 (vilket det absolut inte gör) så finns det inget i denna vers som förutsäger att Muhammed en dag skulle bli Guds sista profet. I Bibeln finns det tusentals TYDLIGA namn utan att dessa har en unik profetkallelse på sina liv. Så muslimers argument att Muhammeds namn finns i Höga visan 5:16 är inget annat än dumheter.

Johannesevangeliet 14-16

Enligt Koranen har Jesu mor Maria förutsagt att Muhammed skulle komma som ett sändebud med namnet Ahmad:

”[Minns] Jesus, Marias son, som sade: ’Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förkunna för er det glada budskapet att ett sändebud skall komma efter mig vars namn skall vara Ahmad.’” (Sura 61:6)

Knut Bernström har i sin översättning av Koranen (Koranens budskap) skrivit följande ord i fotnoten till sura 61:6:

”Denna förutsägelse finner stöd i flera hänvisningar i Johannesevangeliet till den Parákletos (en benämning som i den svenska bibelöversättningen återges med ordet ‘Hjälpare’) som skulle komma efter Jesus. Detta namn är säkerligen en förvanskning av Períklytos (‘den högt prisade’), den direkta grekiska motsvarigheten till det arameiska Mawhamana … I betraktande av den fonetiska likheten mellan Períklytos och Parákletos kan man lätt föreställa sig att översättaren – eller, vilket förefaller sannolikare, skrivare i senare tid – kan ha förblandat dessa två ord. Det är signifikativt att både det arameiska Mawhamana och det grekiska Períklytos har samma innebörd som den siste Profetens båda namn Muhammad och Ahmad.”

Men studerar vi Jesu ord i Johannesevangeliet noga inser vi snabbt att Knut Bernströms resonemang inte har någon betydelse. Det finns nämligen tillräckligt i Jesu ord som visar att Hjälparen inte på något sätt kan syfta på Muhammed:

”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er … Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” (Johannesevangeliet 14:16-17, 26)

Följande argument visar att denna Hjälpare inte kan vara Muhammed:

  • Hjälparen skulle alltid vara med Jesu lärjungar. Stämmer detta med Muhammed som föddes nästan 600 år senare? På vilket sätt var Muhammed med Jesu lärjungar under de århundraden som gick innan han föddes år 570 e.kr.?
  • Hjälparen skulle vara i lärjungarna. På vilket sätt var Muhammed någonsin i Jesu lärjungar, speciellt med tanke på att han föddes nästan 600 år senare?
  • Om världen inte skulle se Hjälparen, hur stämmer det med Muhammed som sågs av tusentals människor?
  • En av Hjälparens uppdrag var att påminna människor om allt det Jesus hade undervisat om? Har Muhammed någonsin påmint om t.ex. Jesu död och uppståndelse? Nedan presenteras några av flera texter från Nya testamentet:

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas.” (Matteusevangeliet 16:21)

“Vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall håna och gissla och korsfästa honom. Och på tredje dagen skall han uppstå.” (Matteusevangeliet 20:18-19)

”Jesus sade till honom: ’Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern (Gud) utom genom mig.’” (Johannesevangeliet 14:6)

Jesus förklarade för sina lärjungar att han skulle både dö och uppstå, samt att ingen kunde komma till Gud utom genom honom. Har Muhammed någonsin påmint människor om dessa båda sanningar (se även under Avslutning)? Dessutom ser vi i både Johannesevangeliet och Apostlagärningarna att Hjälparen, som i själva verket är den helige Ande, skulle komma strax efter Jesu död och uppståndelse och inte nästan 600 hundra år senare:

”Jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.” (Johannesevangeliet 16:7)

”Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ’Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.’” (Apostlagärningarna 1:3-5)

Båda dessa texter uppfylldes på pingstdagen i Jerusalem kort därefter:

”När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” (Apostlagärningarna 2:1-4)

Därför kan vi dra slutsatsen att det som står i Koranen om Muhammed (Ahmad) som Sändebudet och Hjälparen i Johannesevangeliet 14-16 inte stämmer. Detta sändebud och denna Hjälpare är istället den helige Ande, den Ande lärjungarna uppfylldes av på pingstdagen i Jerusalem och som alltid skulle vara med och i dem, samt påminna dem om allt det Jesus hade sagt.

Avslutning

I Bibeln har Gud uppenbarat det sanna och glada budskapet till alla människor:

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son (Jesus), för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Johannesevangeliet 3:16-17)

”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. Skriften säger: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” (Romarbrevet 10:9-13)